Sannolikheten för att en rysk invasion av Ukraina är överhängande. Från ett västerländskt perspektiv uppfattar vi att det pågår någon form av diplomatiskt diskussion kring Rysslands krav på västvärlden och NATO. Vi fokuserar vår argumentation och frustration kring hur vi skall få Ryssland att förstå de orimliga kraven och hur en invasion av Ukraina kan undvikas.

Vi förundras också över hur Ryssland kan ställa dessa krav utan förstå att kraven är orimliga. Jag menar att Ryssland är mycket väl medvetna om detta och att det inte handlar om att få igenom kraven. Rysslands vet att väst är tvingade att säga nej i denna ”förhandling”. Det ingår sannolikt i den ryska strategin. På detta sätt kan Ryssland lägga skulden på NATO att försöken till en ”fredlig” lösning misslyckats. På så sätt rättfärdigar Putin en invasion av ukrainskt territorium för skydda Ryska intressen.

Vilket mål har då Ryssland? Svaret är att säkra sin egen makt. Både den politiska makten för Putin och makten som en av tre geopolitiska stormakter (tillsammans med USA och Kina). Hur bidrar då kontroll över Ukraina till detta? Det finns flera aspekter på detta som både verkar enskilt och tillsammans. Jag vill lyfta fram tre av dessa här.

För det första, Ukraina har aldrig betraktas som en helt självständigt nation av den ryska maktapparaten. I rysk media beskrivs Ukraina ibland ur ett teknokratiskt perspektiv där man resonerar kring landets demografi och ”ryska ursprung”, dess historiska koppling till de ryska nationalstatsbildningarna, mm. Det förekommer också beskrivningar av någon nationalromantisk relation och kärlek till Ukraina, som om det vore ett ovedersägligt att länderna egentligen hör ihop och är en del av varandra. 

För det andra och kanske mest påtagligt, är detta en kamp mellan ideologier. På ena sidan står liberala värderingar som bygger på en idé om starka demokratiska rättsstater har rätt till eget självbestämmande. På andra sidan står en autokrati med en imperialistisk åskådning. Noteras bör att den ryska inställningen till begreppet imperialism, inte är negativt laddat på samma sätt som vi betraktar det. Imperialism är och har varit en framgångsrik strategi för att skydda det Ryssland anser vara sina intressen. Genom enhetliga, centralstyrda maktstrukturer har Ryssland lyckats hålla samman makten över lång tid. Ryssland har genom tiderna också präglats av sin geografiska storlek där nationella tillgångar ofta funnits i gränsregionerna mot andra politiska makter. Detta har skapat en förställning om att buffertzoner är en lösning att skydda tillgångar och det ryska ”hjärtlandet”. Det är också av extremt viktigt för Ryssland att Ukraina inte blir ett exempel, där demokratiska och liberala strömningar riskerar att inspirera den egna ryska befolkningen. Ett demokratiskt orienterat Ukraina ses som ett direkt hot mot Putin och Moskvas maktelit.

För det tredje finns även en aspekt som är relativt begriplig ur ett ”västerländskt” perspektiv. Det är det militärstrategiska intresset av Krim. Rysslands Svarta havsflotta är en av de viktigare medlen för Ryssland att kunna utgöra den geopolitiska stormakt man vill vara. Här är kontroll över Krim absolut nödvändig och i ett längre perspektiv räcker det naturligtvis inte bara att ha kontroll över halvön. För att upprätthålla rysk kontroll över Krim krävs att man har tillgång till anslutande territorier och i detta fall stora delar av sydöstra Ukraina. Här sammanfaller detta intresse med föreställningen om vad som egentligen är ryskt och inte i Ukraina. Ett område som ibland benämns som Новороссия (Novorossiya) eller varianter av detta förekommer så väl i ryska militärstrategiska exempel som i ryska diskussioner om vad som ses rättmätiga kulturella eller historiska anspråk på Ukraina.

Så avslutningsvis, som rubriken anger lite provokativt. Den säkerhetspolitiska krisen kopplat till Ukraina och Rysslands kravlista på vad NATO och dess allierade, handlar inte om Ryssland och NATO kan komma överens om kravlistan eller ej. 

Det är ett bredare och mer komplext sammanhang som sätter ramarna för hur vi måste förstå den säkerhetspolitiska krisen. Jag menar att det inte finns någon annan utväg än att Ryssland kommer att säkerställa politisk kontroll över Ukraina på ett eller annat sätt och även säkerställa militärstrategisk säkerhet och kontroll för  sina marina stridskrafter i Svarta Havet.

Europa och måste därför överväga hur man säkerställer sina grundläggande säkerhetsintressen i ett scenario där Ukraina faktiskt angrips. Det finns flera saker som talar för att Ryssland kommer att misslyckas. Ryssland kommer att konfronteras av mycket stora risker. Här följer två förutsägelser som jag tror kommer att spela en viktig roll för den långsiktiga utvecklingen.

För det första. Europa splittras inte politiskt på det sätt Putin bedömt eller önskat. Vi ser tydliga tecken på europeisk enighet kring hur man ska förhålla sig mot Ryssland. Även om vissa länder (exempelvis Tyskland) som är försiktiga med att ha ett allt för högt tonläge, finns trots det en grundläggande föreställning om att Rysslands aggression är ett allvarligt långsiktigt hot som är större än de kortsiktigt konsekvenserna av att falla undan. Bevisen för enighet är fler än tecknen på splittring.

Den andra risken för Putin är på den inrikespolitiska planet. En konflikt med Europa kommer att vara extremt påfrestande på landets redan minskande ekonomi (Källa: Världsbanken). Särskilt i ett läge där omfattande ekonomiska sanktioner används mot landet. Detta tillsammans med att förutsättningarna att vinna den ideologiska kampen är utmanande, kommer det att innebära en stor risk att maktapparaten kommer att utmanas och hotas.

Så ett tröstens ord: Alla diktaturer lever på lånad tid”

The motivation for war arises from political leaders’ perceptions that their states’ military power and potential are declining relative to those of a rising adversary, and from their fear of the consequences of that decline. (Levy, JS, World Politics, Vol. 40. No. 1, 1987)